Idag har det varit tuffa tag. Inte i ordens negativa bemärkelse utan i dess positiva. Idag har vi jobbat hårt med de svåraste scenerna. De som varit svårast från start och förblivit svårast genom repperioden. Men efter några timmars dansande och repande och en något sen räddning av farligt lågt blodsocker (farligt för kollegorna menar jag då) så tror jag, ta i trä, att vi funnit något som kändes bra.
Vi gjorde ett första genomdrag idag. Ja, ett genomdrag som känns som ett riktigt genomdrag. Ett genomdrag av en pjäs som jag kan tänka mig ta till en premiär. Ett genomdrag som kändes som ett första genomdrag och det kändes bra. Vilken lättnad!
Ensemblen har haft stora dubier för finalen. Idag diskuterades det vilt, mer och mindre (betydligt fler mindre) realistiska förslag på lösningar togs upp. Föreställningen är något hyperaktiv överlag. Svårigheten visade sig vara att finna mod att stå still mitt i allt detta. Ett klassiskt problem, ett klassiskt fel men vår regissör lyckades på ett smidigt sätt leda oss ur fällan, och vi står still - och mår bra… vilket vi inte gjort förut. Jag vet inte vad som hände egentligen. Men plötsligt fungerade det.
augusti 28th, 2008 at 22:51
Vadå mindre realistiska förslag. Är det förslaget att vi alla skulle gråta en kubikmeter teaterblod du menar… eller att det skulle komma ner 250 meterhöga krucifix från taket… eller det där vi alla skulle klä av oss nakna och kalla varandra Adam och Eva, medan jag o Christina satte en skylt med Josef o Maria i pannan…?! Jag förstår inte… jag var ju så full av goda idéer… som alla ratades…?!