European Opera Days in Paris 16-18th february 2007

Karolina Andersson och jag blev av GöteborgsOperan medbjudna som ungdomsdelegater vid de första European Opera Days i Paris 16-18 februari 2007.

Jag vill inledningsvis tacka GöteborgsOperan för att jag fick möjlighet att åka på denna lärorika konferens!

Vid konferensen deltog ca 600 personer från 33 olika länder. Förutom från Europa var representanter från Japan, Australien och även Peter Gelb, generaldirektör för Metropolitan Opera, närvarande.
De stora frågorna för konferensen var hur man ska attrahera ny ung publik till operahusen samt hur operans framtid ser ut.

Auditoriet var ganska blandat i ålder och kön men tyvärr var panelerna helt dominerade av vithåriga, kulmagade äldre herrar. Ingen av de unga som vi mötte var sångare eller artister utan ofta ung operaintresserad publik, regiassistenter, kostymörer eller ungdomsarbetare av olika slag.

Ett flertal stora nätverk var representerade:
OPERA EUROPA; Ett samarbets- och informationsorgan för Europeiska operahus och festivaler.
RESEO;  Europeiska nätverket för ”opera utbildning”. Ett nätverk som samordnar operahusens arbete med skolor, ungdomar, pensionärer, intagna med mera.
FEDORA;  Ett nätverk för vänföreningar till operahus. Ett nätverk som dessutom stödjer nutida musik och unga operatalanger. Vår, och de andra ungdomsdelegaternas, vistelse på konferensen betalades av FEDORAs fond ”the Rolf Liebermann Fund”
JUVENILIA; FEDORAs ungdomsmotsvarighet.

Fedoras och Juvenilias stora representation gjorde att diskussionerna kring Internet communities, kulturpass, biljettpriser samt den sociala samvaron kring operabesöket blev väldigt heta. Vänföreningar är ett sätt för operan att erbjuda den gemenskap som idrotten redan är så duktig på men det var inte sådana frågor jag främst ville driva och diskutera. Något jag dock vill rekommendera är en titt på ung opera i Köpenhamn, en site där unga operaanhängare kan diskutera sitt operabesök, träffa nya vänner, få tillgång till öppna repetitioner etc.

Saxat från seminarierna

Opera är en fantastisk konstform som har all möjlighet att vara multimedial, multilingual och multikulturell. Inledningstalaren och skribenten Jacques Attali gav en tämligen negativ bild av ett Europa i ekonomisk och politisk kris och en europeisk konstform på väg att dö ut. Stämningen på konferensen var betydligt mer positiv. Det finns en stor vilja och många roliga initiativ ute i Europa vilket är roligt att höra. Det är också positivt att opera som konstform sprider sig över språk- och landsgränser, från Europa både till öst och till väst. Som Bernard Foccroulle, President för Opera Europa, sade så är operan, med sina rötter i det grekiska antika dramat, en europeisk konstform som vi behöver måna om och vara stolta över i en tid där vi mer och mer översköljs av amerikansk kultur.

Under ett seminarium med titeln Var är morgondagens publik? kom Nicholas Payne, direktör för Opera Europa med ett förslag kring ett kulturpass inom EU som skulle ge heltidsstuderande möjlighet att gå gratis på 6 föreställningar om året inom hela EU. Det intressanta var inte förslaget i sig utan auditoriets reaktion på densamma. De äldre i salen tyckte genomgående att det var ett fantastiskt förslag; de unga hade invändningar. Någon sa att det är en missriktad satsning; alla som redan går på opera kommer att bli överlyckliga men att det knappast kommer resultera i speciellt mycket ny publik, beroende av marknadsföringen naturligtvis.

Själv tycker jag att förslaget konserverar operan som en överklassens och akademikernas konstform; risken finns att alla rabatter och subventioner går till heltidsstuderande vilket leder till ett olyckligt befästande av klasser och segregation. De som inte väljer att studera heltid? Invandrarna som inte har någon vana att gå på opera? -Hur lockar vi dem till operan?, inte genom att ge heltidsstuderande rabatter i alla fall. Passet är en bra idé men borde i så fall  snarare vara åldersbegränsat och inte vara beroende av studiepoängen per termin. Dessutom är det ju så att det är när man precis slutat studera och söker jobb och plötsligt måste betala fullpris på tåg, flyg, museum etc. som man som allra mest behöver dessa rabatter. Vi var få som framhöll detta men det mest skrämmande och frustrerande var Nicholas Paynes svar: ”Vi är ingen välgörenhetsinrättning”. Vill man så till den grad bibehålla operans ”höga status” att man väljer bort presumtiv publik?

Skattebetalarna betalar för operahusen i Europa. Operahusens skyldighet är alltså att finnas och vara öppna för alla dessa skattebetalare oavsett inkomstens storlek eller bostadens adress. Operahusen är allas liksom biblioteken och skolorna. De får inte bli tempel tillgängliga endast för den innersta kretsen. Alla måste få komma in och det som sker inom operahusens väggar måste komma ut. Låt husen bli öppna och levande. Om det sedan sker med familjedagar, utställningar, sportlovsopera, operautbildning eller opera på bussen spelar ingen roll. Vi måste som artister våga stå upp för vår konst, våga provocera, våga spränga konventionerna. Här är HSMs gatuopera-projekt är ett lysande steg i rätt riktning. Kanske pratar jag uteslutande i egen sak; Vad vill DU att opera ska ha för roll i vårt samhälle?

Operautbildning

Reseo hade initierat ett utbildningsprojekt som pågick under konferensen, en workshop kring Mozarts Don Giovanni. Projektet redovisades med en 45 minuters föreställning på söndag eftermiddag och inget av musik- eller textmaterialet från Don Giovanni användes. Istället hade de på ett intressant sätt arbetat med själva essensen i librettot och framhöll kvinnornas känslor: åtrå, kärlek, skuld, hat, svartsjuka och sorg. Alla sjöng och pratade på sitt eget modersmål (16 olika länder representerade) vilket var spännande. Musiken var helt nykomponerad av en brittisk kompositör som också satt vid flygeln.

Någon gång skulle jag vilja arbeta på det sättet. Ett sådant projekt skulle vara spännande att göra i skolan för man får fundera kring och arbeta med en opera/ en pjäs på ett väldigt fritt sätt. Jag tror det är nyttigt att göra det inom en utbildning, våga tänka, våga vara kreativ och våga spränga gränser liksom det erbjöds tillsammans med Impropera under NOS-dagarna i Oslo 2005. Mer sådana inslag i utbildningen tror jag formar friare, modigare artister.
Men föreställningen, helt utan musikaliska teman från Don Giovanni, samt sångens sekundära betydelse i deras framträdande (koreografin var det bärande föreställningen) gjorde att jag började fundera kring begreppet ”Opera Education”. Opera är föreningen mellan musik och teater. Är det då operautbildning att fritt arbeta kring librettot men bortse från musiken? Om man ska utbilda oinsatta i opera, kan man då verkligen bortse från en av konstformens två stora komponenter? Med det sagt; borde inte uppsökande verksamhet ingå som projekt i utbildningen?

Operan och tekniken

Under konferensen och de föreställningar som visades lärde jag mig massor om hur opera och teknik kan fungera tillsammans. På fredagskvällen såg jag en underbar föreställning på Palais Garnier inkluderande två enaktsoperor; Janáčeks Zápisník zmizelého (Dagbok för en som försvunnit; sångcykel för tenor och alt) och Bartôks A Kékszakállú herceg vára (Riddar Blåskäggs borg, opera i en akt för sopran och bas). Scenografin var enklast tänkbara. Ett hål i golvet, några trappor, foto- och videoprojektioner, ljus och åter ljus. Otroligt häftigt. Texten var på tjeckiska och ungerska och textningen på franska så jag förstod ingenting men känslorna gick fram och skådespelet var på hög nivå. Lösningarna med videoprojektioner och fotoprojektioner var mycket kraftfulla och effektiva. Men vi kan inte som artister förlita oss på tekniken. Sopranen såg helt ointresserad ut i applådtacket vilket för stunden helt förtog känslan efter föreställningen.

På lördag kvällen såg vi en nyproducerad film av Mozarts Trollflöjten regisserad av Kenneth Branagh som hanterade detta sångspel på ett ypperligt sätt med komik, allvar och hög kvalité. Tankarna gick till den fina, genomarbetade (betydligt mer allvarliga) filmen the Death of Klinghoffer av John Adams opera med samma namn. Film är ett spännande men inte helt okomplicerat sätt att presentera opera på. Man måste skilja noga på dokumentär och fiktion, man får inte heller vänta sig höga tittarsiffror bara för att filmen visas på stora biografer; men det är ett sätt att arbeta vidare med konstformen och vända sig till ny publik.

Konkurrensen från andra underhållningsformer är enormt stor idag. Vi måste omfamna dem, samarbeta med dem, utmana dem, vad som helst utom att rädas dem. Metropolitan visar opera via satellit och över Internet, i nationella och internationella biosalonger i real time – operahusets sittplatser ökas enormt. Till och med i Lammhult och Haparanda kan man se Metropolitans föreställningar; den 24/3 visas Rossinis Barberaren i Sevilla med, den från Gammelstad i Luleå härstammande, barytonen Peter Mattei i huvudrollen!

Kvalitén av det vi gör på scen är det viktigaste. Peter Gelb sade i sitt föredrag att ”vi inte längre kan förlita oss på de stora vackra rösterna, vi måste spela bättre teater” – självklart, publiken är van att se högkvalitativt skådespel på teater och film. Vi måste hålla samma standard på operascenen för att behålla och locka till hos ny publik. Låt oss aldrig falla i fällan att bara sjunga. Jag satt på bänken i Amfiteatern i Opera Bastille och var glad att jag gått och går just på Operahögskolan i Göteborg. Jag är övertygad om att skolans sceniska fokusering ger framtidens artister.
Jag gratulerar efter konferensen än mer sammanslagningen och bildandet av HSM och önskar att konst- och filmhögskolorna vore närmare. Det vore fantastiskt att redan under utbildningen lära oss arbeta med nya media. Kanske kommer inte opera finnas i speciellt många år till så som den ser ut idag. Kanske behövs konstformerna varieras och sammanslås; musikal, film, opera – ur dessa tillsammans kanske det skapas något nytt. Och det är vi som är framtiden.

Under invigningskvällen av säsongen 06-07 på Metropolitan arbetade de med stora skärmar utanför operan och ute på stan och uppställda stolar där vanligt folk gratis kunde se Puccinis Madame Butterfly av toppkvalité. Responsen var överväldigande positiv. Jag såg något liknande under en resa till Wien 1996 där det under ett antal dagar visades opera på en enorm skärm på Rathausplatz och det serverades mat från världens alla hörn i små stånd runt omkring den stora samlingen bänkar och stolar som står uppställda. Jag såg Salome av R. Strauss, det var den första opera jag någonsin mötte. En enorm upplevelse som antagligen starkt bidragit till mitt yrkesval. Vore inte det något för Göteborg? Operavisningar på Götaplatsen eller på den vackra, outnyttjade triangeln utanför Operan mot älven till?!

Peter Gelb presenterade också på ett väldigt inspirerande sätt hur man, utan att bli ytlig, kan våga skämta med konstformen och sälja in den; Metropolitan gjorde under invigningskvällen reportage lika de som förekommer inom sporten och Hollywood-kulturen. Intervjuer från röda mattan, intervjuer med artister före och efter deras stora scener, ”bakom scenen”- reportage där tittarna får se hur scenen byggs om mellan akterna etc.

För HSMs del var de återkommande diskussionerna kring det positiva att sjunga på sitt/husets modersmål väldigt intressant. På Metropolitan har de infört det som regel att spela två engelskspråkiga produktioner per säsong då de märkt att det var bra för publiktillströmningen, förståelsen och publikens upplevelse av operan.

"Ei blot til lyst"

(mottot ovanför scenen på kungliga teatern i Köpenhamn)
Dagarna lämnade mig med flera stora frågor om min identitet och vision som artist.
Viktigast är nog att jag fått en bredare insikt i operavärlden. HSM är en del av denna operavärld; jag efterlyser mer verklighetsanknytning och debatt i skolan. Vad är opera? Varför sjunger vi och arbetar med opera? Vad vill vi med vår konstform? Hur kan vi som konstnärer vara aktiva i samhället?

Stressnivån i dagens samhälle är enormt hög; kulturen behövs för att väcka känslor vi trodde att vi glömt, för att få slappna av, få skratta och gråta, få njuta högkvalitativa framföranden och vacker musik. Men den identifikationen som vi försöker få vår publik att känna i våra framföranden, känner vi den själva? Är konstformen egentligen aktuell ens för dess utövare? Är kulturarvet en välsignelse eller ett fängelse? Lika mycket som vi måste lära oss av vår historia, kunna vår stildans och utförandepraxis så måste skolorna våga ta täten. Vi är framtidens artister. Inom skolans ramar borde samtidsdiskussioner förekomma; finns det något aktuellt att säga idag, finns det sociala frågor, politiska frågor? Operahistoria i all ära, men vad vet framtidens artister egentligen om vad som händer på scenerna idag? Vi behöver få verktyg och rejält på fötterna för att vara i stånd att lyfta operan till högre höjder.

Kasper Bech Holten, operachef på den Kongelige Opera i Köpenhamn, återkom flera gånger under konferensen till sin liknelse att operan är ett känslornas gym. Där kan man träna sin kärleksmuskel, sin hatmuskel och sin sorgmuskel – men liksom på gymmet kräver det att man engagerar sig; tittar man bara på maskinerna blir man aldrig vältränad. Vi måste alltså våga ställa krav på vår publik och inte tro att lättköpt underhållning är det som lockar ny och behåller gammal publik.

Tyvärr kände jag som åhörare att konferensen inte var så mycket i framkant som jag hade önskat. Trots drivande moderatorer så blev det mycket stampande kring samma frågor. Har vi en alltför helig inställning till vårt 400-åriga operaarv så blir vi konservatorer, museipersonal som vårdar en utdöende eller död konstart och inte drivande konstnärer som lever i och med samhället. Europeiska operadagar är ett bra forum för diskussion och möten. Jag hyser en förhoppning om att konferensen utvecklas med tiden och kan bli en faktor att räkna med. Men den här gången önskade jag mig mer diskussioner om den konstnärliga kvalitén, mer diskussion om hur operan kan medverka till integration, komma bort från överklasstämpeln och segregationen. Visst nämndes behovet av ny musik men mer sådant kunde ha diskuterats, liksom behovet av riktigt bra libretton. Jag efterlyser samhällsengagerad opera, nyskriven opera, politisk opera. Låt oss inspireras av Verdi!

Den största upplevelsen med konferensen var tveklöst det inspirerande mötet med Kasper Bech Holten. Kan HSM bjuda in honom som föreläsare kanske? Han representerade definitivt framtiden på konferensen.