Jag och syrsorna sitter i trädgården. På landet. På norra Öland, på den vackra sidan - den med stenstränderna (så man slipper sand överallt), de djupa vikarna (så man slipper vada en halvtimme innan man får doppa sig), med alvarsmarkerna (jag säger bara; blåeld) och den dramatiska kustlinjen (stenbrotten och raukarna). Västra sidan.
I två dygn snart har jag varit i paradiset. Den här sommarens två dagars ledighet sedan midsommar. De kunde inte ha spenderats bättre (än i hängmattan).
Att ligga och flyta i Kalmar sund måste för övrigt vara den absolut bästa lindringen vid mensvärk. Man slappnar av i hela kroppen och får massage på alla kroppens sidor samtidigt. Dessutom får man då och då en lätt, sensuell ansiktsmassage när en våg sköljer över ansiktet. En bonus är äventyret, man vet aldrig riktigt var man hamnar!
De två föreställningsdagarna i Kalmar var rent och skärt nöje. För mig. Cirkusdirektören och Figaro tyckte nog inte som jag. De var rejält förkylda båda två. Men jag måste säga att de genomförde föreställningarna med bravur. Vår Figaro stod dessutom för stor underhållning precis innan båda föreställningarna när han tog sin kortisontablett. Han blev liksom hög och var sig inte lik. Mycket roligt för omgivningen.
Tisdagens föreställning gick riktigt bra. Det var svettigt värre och akustiken något problematisk men publiken var underbar. Smörpublik. Sådan publik man vill ha varje kväll. En öppen, glad publik som skrattar precis där det var tänkt och lite oftare - en publik man ger allt för. Så fick vi fina recensioner också!
Onsdagens föreställning var däremot kaos. Det var bara för svettigt. Tokroligt var det, för vi hade alla haft en skön dag och gjorde vårat bästa men svetten var emot oss. Musikerna gled på instrumenten, vi fumlade med scenografin och rekvisitan och ja, jag tror aldrig någonsin att Non so piú har gått så fullkomligt åt fanders. Jag och orkestern var inte tillsammans många gånger. Typiskt när man har kära vänner på plats och vill sjunga som bäst. Men vad 17 - jag skulle till Öland så jag grämde mig inte stort.
Jag passade på att lyssna lite på Dorothy Irvings och Conny Antonovs masterclass som huserar denna vecka i Kulturskolans lokaler i Kalmar. Förra sommaren kände jag att jag ska ta paus med mästarkursandet, har gått på så väldigt många och kände att jag måste koncentrera mig på mig själv och inte ta in så väldigt många intryck just nu. Ändock var det roligt att vara där, hälsa på folk man känner och njuta den koncentrerade stämningen och överflödet av repertoar som man får till sig. Åt en trevlig lunch med Dorothy och hennes man Lars sedan. Jag tycker väldigt mycket om dessa båda. Beslutade i samma stund att mina stipendiepengar ska gå till lektioner med Dorothy och ständige Matti. Resultatet ska bli en strålande audition-, romans- och tävlingsrepertoar. De verkar båda positivt inställda. Så har jag något att se framemot i höst också.
Imorgon spelar vi för första gången på den sista spelplatsen. Folkets Hus i Limhamn. Det blir skoj. Men det innebär två saker; att jag måste packa ihop mig från paradiset (bussen går 9 imorgon) och att jag måste tömma lägenheten i Malmö och flytta sakerna till Halmstad. Det första känns bra mycket värre än det andra.
Svalorna och trasten hälsar.