Avslutningsfester är de roligaste. Då ska man skiljas åt och man har presterat färdigt för stunden - folk är avslappnade och glada.
Lite rumphugget blev det tyvärr för ställena stängde så tidigt. Men för mig blev det bra att komma hem. Klockan ringer om mindre än 5h. Fick några timmars ledigt på förmiddagen av regissören i Halmstad. Det tackar jag för.
Sista föreställningen med Figaro är således över. Det känns ofantligt skönt. Mest är det skönt att slippa allt det praktiska. Flyttandet, byggandet, rivandet. Det är roligt ett tag sedan… sedan blir det mest irritation över de som inget gör.
Vi hade nog alla gärna velat sluta med flaggan i topp men så blev det inte riktigt. Fortfarande 5 personer i ensemblen som är rejält förkylda. Två stycken som var beroende av kortison för att kunna sjunga överhuvudtaget. Det är ett under att vi har kunnat genomföra alla föreställningar och trots förkylningarna fått så fina recensioner. Hatten av för mina krassliga kollegor som orkat genomföra det och hatten av för mitt immunförsvar som hållit mig frisk. Trött är jag dock. Det blev lite för grovt idag. Inte så elegant och smidigt som jag önskar. För tungt. Men jag kunde sjunga föreställningen och jag har kunnat sjunga 19 föreställningar dess för innan och det är jag stolt över. Den här sommaren har varit en stor seger för mig på det privata vokala planet. Cherubino är förhoppningsvis inte längre en demon som står och väntar på mig i ett hörn av operalitteraturen och även om vi inte är vänner så kan vi tolerera varandra.
Trots det stora lass grejer jag tog till Halmstad i måndags så blir det en hel del saker att ta på tåget imorgon också. Gillar det inte. Känns som om sakerna har ett eget liv och fortplantar sig utanför min kontroll. Men så länge jag kan bära det så får jag väl vara nöjd.
Sopopera för hela slanten. Ledigt? Helgen…